Dawn of the living dead

10 april erbjöd Helmia gratis däckbyte i Karlstad. Kl. 09 skulle portarna öppnas.

Jag anländer 08.45 & möts av ett bensläpande lämmeltåg av krökta kroppar i brunt, grått & beige. Pensionärerna som tydligen aldrig sover på natten utan kliver upp innan solen går upp hade redan samlats som en hungrig massa utanför Helmia. Det slår mig att när nåt är gratis är pensionärerna värre än ungdomar som köar i dygn för att köpa biljetter till en konsert med en favoritartist. Jag hör att vissa stått där sedan sjutiden. Jag ryser & hur meningslöst livet verkar bli vid pension när en hel dag cirkulerar runt en enda köbildande aktivitet.

Väl inne i hallen så trängs de skrynkliga gamlingarna vid kaffeautomaten. Jag hör hur de förklarar för varandra om vad som är bra på Helmia för att det är gratis, hur gubbarna låtsas kunna allt om bilar och hur de pratar om gamla tider som självklart var bättre. Sen slänger jag en blick på Helmiapersonalen i kassorna som tar emot bilnycklarna från kunderna. De ler ansträngt & i kundorienterat manér uppträder de exemplariskt. Pensionärerna vill inte lämna ifrån sig nycklarna utan att ha lämnat sin jävla livshistoria också. Dessutom skiter de fullständigt i kölappssystemet för nu har de chansen att få prata sönder och förpesta någon annan icke dement persons liv. Doften av malkulor, instängd garderob och potatiskällare sänker sig som ett tungt blytäcke över Helmiabutiken. Vad som normalt sett skulle ha tagit en timme tar nu istället tre timmar. Nu är det ändå över och sommarsulorna är på och zombie-eliten släpar sig vidare mot nästa gratisevenemang.