Konsum, Mitticity kl. 12.07 en helt vanligt vardag

Efter att ha bestämt mig för att köpa kamben i charken på Konsum till lunchrasten så tog jag mig dit. Ett lämmeltåg med bensläpande zombiepensionärer har påbörjat sin förflyttning från apoteket till Konsum och Hemköp. Till min glädje tar jag en kölapp och märker att det endast är tre nummer före mig. Till min förtvivlan märker jag att dessa utgörs av baskerprydda tanter i brunt och beige som leker bumper car med sina rullatorer på varje passerande kund där inne. Tack för att de är flera som arbetar bakom charkdisken konstaterar jag.

- Nummer 91. Nummer 91? Har vi någon nummer 91?
Tystnad
- Nummer 92 då?
- Japp det är jag, svarar jag nöjt med saliven frodandes i munnen.
-Ährmm, hallå. Hallååååå? Vaaad hände med nummer 91, det var ju mitt nummer. Nu måste ni ha gjort något fel här för nu har jag väntat så länge, skrapar en förtvinat skrikig tantröst.
Jag suckar och ber en tyst och stilla bön för att tanten ska komma ihåg att skruva upp hörapparaten till nästa gång hon vistas bland folk och tittar på den stora tavlan ovanför charken med argt blänkande röda siffror som nästan en blind människa skulle se. Dum som jag är så nickar jag till henne i charken att ta tanten emellan.
- Jaha, vad är det där för nåt då? knarrar det ur hennes strupe samtidigt som hennes finger som liknade en gammal död förtvinad stubbe pekar på en rotmoslåda.
- Det är rotmoslåda svarar kvinnan i charken.
- Jaså du, vad har ni i den då och hur har ni tillagat den?
Jag tittar på klockan och känner en viss frustration för nu har de andra i charken gått förbi mitt nummer och självklart ska varenda människa ha kamben.
Kvinnan i charken förklarar för tanten som numera inombords kallas kärringen.
- Jaha, men vad är det där då? Stubben pekar på potatisgratängen som står bredvid.
Jag suckar högt, skakar på mitt huvud och räknar sammanbitet till tio. Tio minuter senare har kärringjäveln, som hon numera kallas, gått igenom halva charkdisken och frågat vad allting är trots de etiketter som sitter fast vid varje maträtt och anger dess namn.
- Jaaaa, då vet jag men jag ska nog inte ha nåt idag, säger den satans jävla ärkedemonen till as och släpar sig bort med snigelspår efter sig på golvet.
Vore jag en himlakropp hade jag nu varit en supernova som skulle ha utrotat en hel galax men jag lugnar mig för nu är det min tur. Jag får de lyckligtvis de sista kambenen och möter en nedslagen blick på nästa person som precis fått sitt nummer uppropat och sagt att hon ville ha kamben.

Nu börjar det dock bli brådis att hinna tillbaka och äta innan lunchrasten är slut så jag far som en störtloppsåkare fram och tillbaka mellan pensionärernas käppar mot den kortaste kön. Den kortaste kön. Det är en jävla myt. Den är kortast av en anledning, nämligen alla har bytt kö för att den går så olidligt långsamt. Framför mig har jag en enda kärring med fyra varor i sin korg.
- Jag vägde de här rotfrukterna borta vid grönsaksdisken men jag litar inte på den vågen för det står att det är så mycket men det kan det inte vara. Så du får kontrollväga dem här. Det är flera olika men jag har lagt ner dem i samma påse för det är sånt slöseri med påsar tycker jag, konstaterar den talande murklan framför mig.
Uppgivet känner jag kambenen bli kallare och kallare samtidigt som kassörskan vänligt väger respektive rotfrukt. I den långa kön har redan personen som kom efter mig till kassan packat ihop sin påse.
- Nu måste du ha vägt fel, tog du verkligen varje sak för sig nu? skränar kärringen.
Kassörskan visar att vikten överensstämmer med vågens vikt vid grönsaksdisken och att hela kalaset går på 3,24 kr.
- Det måste ha varit nåt fel med vågen och nästa gång ska jag då lägga allt i olika påsar så att jag inte behöver betala så mycket, väser hon ut.
Jag får för ett ögonblick samma blodsbestänkta inre bilder som Woody Harrelson får i sin roll i Natural Born Killers.

12.43 är jag tillbaka på kontoret. Lunchrasten är slut och jag har inte ens påbörjat den.