Tillbaks i Karlstad

Efter en mindre utflykt till Stockholm är man åter på plats i Karlstad. I Stockholm fick man äntligen semesterns första soliga dagar. Det varade hela vistelsen. Shopping, vänbesök och Gröna Lund.

Hemma i Karlstad skulle vi till Campus för att hämta post. Det finns en stor vändplats där uppe för bussarna som har en ändstation där. Busschaufförerna kan där stanna och sträcka på benen, ta en cigg och vid behov skita i det blå skåpet som finns uppställt där. Nu fick jag dock se något nytt. En yngre busschaufför (tippar 25 år) står bredvid bussen i Tranan-position och gör sedan de osmidigaste karaterörelser och sparkar jag sett, men med imponerande inlevelse. En flashback till Karate Kid med andra ord. När han sedan får syn på oss i bilen slutar han abrupt, sparkar lite diskret och försynt undan småsten framför sig samtidigt som han ivrigt gnuggar sig i bakhuvudet och nacken. Det var den ultimata bilden av en person som inser sig ha blivit påkommen med att göra något pinsamt men ändå lever i hoppet om att åskådarna kanske inte har sett spektaklet och därmed ska låtsas vara oberörd. Det röda ansiktet sa dock något annat. Så jävla roligt!

På kvällen tar vi en öl och möter Johan som meddelar att hans bror lirar trummor i ett rockband med lite Danko Jones influenser och de ska spela på Glada Ankan. Johan visar mindre stolt upp sin T-shirt med bandets namn och logga. Pathways i feminim skrivstil tillsammans med ett ponny-huvud och en stjärna på. Vi var båda inne på att den loggan måste bytas ut för att inte bandets fans enbart skall bestå av 10-åriga flickor som gillar "Min Starlet" (hette häst-tidningen så?). Inne på Glada Ankan får jag dagens andra flashback till ungdomen. Det var en publik av enbart estetelever, dvs. människor som inte tvättat håret på tre år, klär sig i stickade västar och alla tänkbara äldre klädesplagg i jordens alla bruna nyanser. Lite mer udda folk alltså som vill framstå som mer speciella och krävande för att de lyssnar på saker som ingen annan gör eller förstår. Nej, jag har inget emot esteter, jag var långt framskriden i mina planer att plugga estetlinjen själv men hindrades av min rationella sida som förklarade för mig att framtidsutsikterna för ett jobb var större genom att studera ekonomi än bild. Vad jag vet så tjänar konstnärer sin storkova först när de är döda och jag vill ha skoj för pengar när jag lever.

Det komiska är bara att stereotypen av en estet inte har ändrats ett dyft på snart 20 år (är säkert ännu mer), tror nästan att det är en inarbetad grundregel att se ut så för att få plugga på estetlinjen. "-Ska du bli estet? Ja då måste du följa vår bajsbruna dresscode, sluta tvätta håret och bara gilla tunga saker som Bergman, Kafka och fransk cafépoesi. Det får dig att framstå som både djupt engagerad och samtidigt totalt obrydd men ändå utstråla total ångest så att du sticker ut som alla duktiga konstnärer, författare och poeter gjort."

Hur var konserten då? Den enda låt vi hann höra var faktiskt helt ok och både Johan och jag var ännu mer beslutsamma om att loggan måste ändras för att överensstämma bättre med bandets image.

Skönt att vara hemma, i gråheten och regnet igen...