Flashback till barndomen

Tror ärligt talat att det var första gången sedan barnsben som jag igår drack apelsinläsk. Det var så länge sen att det då handlade om märken som Loranga och Zingo. Det glada 80-talet med andra ord. Man märkte att smaklökarna utvecklats och att den friska apelsinsmaken numera accepterades av munnen. Vad var så särskilt med apelsinläsken då?

Jo, under min barndom så fanns det tre saker som min underbare far i stort sett hade ensamrätt på att införskaffa till hushållet. Det var inköp av saft, chips & glass under heta sommardagar. Farsan styrde detta med järnhand och hade ingenting emot att få pinna iväg på egen hand för att verkligen kunna garantera sig att rätt sorts saft, chips och/eller glass inköptes. Hemma satt jag & lillasyster ivrigt väntandes på att dörren skulle öppnas och farsan skulle komma in med nåt spännande att förtära. Efter några år insåg jag att farsan gillar att köra på säkra kort och att det här med att ta risker inte var hans grej. För varje gång, jag repeterar VARJE gång, så dök farsan upp med en påse OLW dill & gräslök, en liters apelsinsaft och när tillfälle gavs för glass så var det alltid Nogger.

De enda som gillade Dill & gräslökschipsen var nog farsan & vår katt. De två satt i fåtöljen i vardagsrummet framför TV:n och mumsade ikapp. Själv tyckte jag bara att det luktade kräftskiva om fingrarna och att smaken inte var tillräckligt exotisk när det fanns inslag som Italienska kryddor (eller italjenska krädds som jag & Benny kallade dom under vår svengelska period). Jag & Benny var besatta av de chipsen. Uppenbarligen var vi dom enda för chipsen försvann för alltid från butikshyllorna på Hemköp bara några månader efter att vi noterat dom. Jag skrev Hemköp för att det var enda butiken i Köping som sålde sorten. Benny & jag brukade vallfärda genom samhället för att spendera veckopengen på dessa chips.

Noggern. Tänk dig en stekhet sommardag. Du sitter i bilen på tiden när AC bara var ett begrepp ur en science fiction film och känner dig som en fluga på flugpapper mot baksätet. Allt man önskar sig är något att släcka törsten med. Du kan ana euforin när farsan lyfter förslaget: "Ska vi köpa glass ungar?" Återigen var strategiska farsan igång & lät oss sitta kvar i bilen medan han handlade. Sen kommer han med varsin Nogger?!? Alltså den där jävla nougatbiten i mitten som la sig som ett klister på tungan fick en att bli ÄNNU törstigare i sommarhettan. Hur fan kan man göra en glass som totalt motverkar sitt syfte. Sen kändes ju glassen som en förlegad stenåldersbit när det fanns spännande nya sorter med exempelvis glasspinnar av tuggummi och sorter i andra färger än brunt...

Sen var det detta med apelsinsaften då. För det första så var den ju riktigt blekgul och smakade inte mer än beskt vatten om man följde instruktionerna på hur stor del koncentrat & hur stor del vatten man skulle ha. Hivade man i mer saft så var det en syrabomb i munnen som blev strävare än en kattunga efter några klunkar. Trots ivriga förslag om att köpa blandsaft av röd färg så dök alltid den pissgula saftjäveln upp ur livsmedelskassen. Det var så jäkla mycket apelsinsaft hemma under hela min barndom så det bildades någon form av bojkott mot allt som innehöll apelsin från min sida.

Farsan är ju dock bäst i alla fall. Trots denna monotoma tortyr, så misstänker jag att jag nog sitter där inom ca tio år och har köpt hem apelsinsaft, dill & gräslökschips och Nogger.